Hälsa hos MAS

På gruppnivå är MAS en relativt sett frisk ras och inte speciellt drabbad av rasspecifika sjukdomar. Sedan rasen godkändes av Svenska kennelklubben 2017 har det blivit lättare att sammanställa och utvärdera hälsan hos våra hundar, men numerärt sett är det fortfarande en liten och ny ras i Sverige och arbete finns kvar att göra.

Som ett led i arbetet att hålla hälsan i rasen god, arbetar en grupp på uppdrag av SMASK styrelse som med att ta fram en RAS (rasspecifik avelsstrategi) för Miniature American Shepherd.

Vanligare sjukdomar och tillstånd

Även om det i antal hundar är få fall, är här några av de vanligare förekommande hälsoproblemen hos MAS:

  • Höftledsdysplasi HD
  • Armbågsdysplasi ED
  • Patellaluxation
  • Ögonsjukdomar
  • MRD1
  • Neurologisk sjukdom
  • Epilepsi

Höftledsdysplasi, HD

HD är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser.

Risken för att en hund ska utveckla HD beror på både arv som miljö, arvsgången är komplex (kvantitativ). Detta innebär att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan få avkommor som utvecklar HD. Rubbningen i ledens utveckling sker under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen. 

Gradering av höftledsstatus görs enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen dvs. hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper: 

Grader:
A – normala höftleder
B – normala höfter grad B
C – dindrig dysplasi
D – måttlig dysplase
E – höggradig dysplasi

Källa:Svenska Kennelklubben

Det går inte att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi är helt symptomfria. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar. 

HD kan förr eller senare ge upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men i de fall benpålagringar uppkommer kan dessa urskiljas på en röntgenbild. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden

Upp

Armbågsledsdysplasi, ED

Armbågsledsdysplasi innebär en onormal utveckling av armbågsleden och förkortas ED efter den engelska benämningen elbow dysplasia. ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden och kan ses relativt tydligt vid röntgen.

Vid den centrala granskningen av röntgenbilder graderas armbågsledsartros enligt följande skala, som också används internationellt

0 – Inga påvisbara förändringar
– lindriga benpålagringar, upp till 2 mm
II – måttliga benpålagringar, 2 – 5 mm
III – kraftiga benpålagringar, över 5 mm 

Källa: Svenska Kennelklubben

Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom finns inte, men unga hundar med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framförallt efter hård motion

Arvsgången för ED är komplex där både arv, med många gener i samverkan (polygen), och miljö är bidragande orsaker till sjukdomens utveckling

Källa: Svenska Kennelklubben

Upp

Patellaluxation

Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas (luxera) från sin normala position. 

Två former av patellaluxation förekommer. Den vanligaste formen är när knäskålen glider ur sin position och hamnar på insidan (medialt) av knäleden. Den andra formen är när knäskålen hamnar på knäledens utsida (lateralt). Det finns många olika bakomliggande orsaker till patellaluxation. Ett vanligt symptom är hälta. I de fall luxationen är permanent har knäskålen låsts i sitt läge och drabbade hundar får en typisk, knäande gång.  

Patellaluxation konstateras genom palpation och graderas på en skala från 0–3 baserat på med vilken lätthet luxering sker:  Grad 1 = Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge. 

Grad 0 = Normal
Grad 1 = Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till sitt normala läge.
Grad 2 = Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
Grad 3 = Patella är permanent luxerad

Resultatet av undersökningen registreras centralt för samtliga raser vilket innebär att alla raser kan få undersökningen utförd och registrerad. 

För att undersökningsresultatet skall registreras krävs att hunden är minst 12 månader gammal vid undersökningstillfället 0ch att undersökningen utförts av veterinär med specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar. Dokumentation ska göras på SKKs patellaintyg.

Patellaluxation är likt höftledsdyspasi  en egenskap med förmodat kvantitativ (polygen) nedärvning och vi vet i dagsläget inte vilka gener som ligger bakom. SKKs generella rekommendation är att endast hundar med normala knäleder ska gå i avel och en hund med kliniska symptom av patellaluxation är aldrig lämplig i avel, oavsett grad vid undersökning.

Källa: Svenska Kennelklubben

Upp

Ögonsjukdomar

CEA (Collie Eye Anomaly) 

Collie Eye Anomaly är en utvecklingsrubbning i ögats bakre segment som kan upptäckas vid ögonlysning redan hos mycket små valpar. De flesta hundar med symtom kan leva ett normalt liv som sällskapshundar utan påtagligt synfel. Däremot påverkas hundens avelsvärde. 

Collie Eye Anomaly (CEA) är en avvikelse i ögats utveckling som upptäcktes på 1950-talet. Den fick namn efter den ras där den först påvisades. Förändringen finns i hög frekvens hos Collie och Shetland Sheepdog både i Sverige och i andra länder.  

Den förekommer även hos Australian Shepherd, Border Collie och Lancashire Heeler. I de två sista raserna är frekvensen lägre. Colobom, ett delsymtom vid CEA, förekommer även hos Basenji, men utan de övriga symtom som är typiska för CEA. Det är idag inte känt om den sjukdomen är besläktad med CEA. Udda fall av colobomlika förändringar ses sällsynt i hundar av helt andra raser, till exempel retrievers

Symtom
Flera olika delsymtom ingår i CEA. De indelas i primära och sekundära. Primära symtom är CRD (ChorioRetinal Dysplasi) och colobom. Sekundära (följd-) symtom är blödning och/eller näthinneavlossning.

Colobom
Colobom är en onormal grop i eller bredvid synnerven och bildas under ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både i sidled och på djupet. De flesta colobom omfattar bara en del av synnerven men ett riktigt stort colobom kan sällsynt inbegripa hela synnerven och ett fåtal fall bilda en ärtstor utbuktning bakom ögat. Vid ögonlysning av små valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven och ett eventuellt colobom hos en valp kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Därför rekommenderas att åtminstone avelsdjur av riskraserna undersöks som vuxna, före sin första parning. 


CRD
CRD är en missbildning i ögats åderhinna (choroidea) och näthinna (retina). Diagnosen CRD ställs bäst vid ögonlysning av unga valpar. Ju tidigare undersökningen görs desto säkrare kan man påvisa en eventuell CRD. Av praktiska skäl görs undersökningen sällan före 8-10 veckors ålder. Varefter hunden blir äldre kan förändringen döljas, ”maskeras”, bakom spegelcellerna, det cellager i åderhinnan som gör att hundars ögon skimrar i mörker. Ju äldre valpen blir desto mer osäkert är det om den har CRD eller inte. 

CRD är formad som en tårtbit och är lokaliserad till tinningsidan av ögat. I de förändrade områdena är synen troligen nedsatt. Överlappning mellan de två ögonens synfält gör att hunden kan fungera normalt även om den har blinda områden i båda ögonen. 

Colobom anses sällsynt kunna orsaka blödning och/eller avlossning av näthinnan som ses vid ögonlysning. En mindre avlossning kan läka ut så näthinnan fäster tillbaka och utseendet normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet. 

Genetik
CEA är ärftlig. Tidigare betraktades CEA som en sjukdom med en enkel recessiv autosomal arvsgång. En genomgång av SKK-data för långhårig collie som publicerats i form av två vetenskapliga artiklar visar bättre överensstämmelse med en polygen arvsgång. Den visade även att kullstorleken är mindre i colliekullar där en förälder har colobom. Kullmedeltalet sjunker från 5 till 4 valpar. 

Gentest
Det finns ett DNA-test för CEA. Det kan hitta en gen som visar starkt samband med CEA. En svaghet med gentestet är att det inte kan skilja de lindriga fallen från de allvarliga och därför blir ett trubbigt instrument i avelsurvalet (nedan). Valet av avelsdjur bör i första hand baseras på fenotypen, det vill säga hundens ögonstatus enligt ögonlysning.  svaghet med gentestet är att det inte kan skilja de lindriga fallen från de allvarliga och därför blir ett trubbigt instrument i avelsurvalet (nedan). Valet av avelsdjur bör i första hand baseras på fenotypen, det vill säga hundens ögonstatus enligt ögonlysning .

PRA (Progressiv retinal atrofi)
PRA (progressiv retinal atrofi) är en fortskridande ärftlig näthinnesjukdom som förekommer i många raser. 

PRA orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan. Symtomen är initialt sämre mörkerseende och nattblindhet, slutstadiet är blindhet.  

PRA kan orsakas av olika förändringar i hundens arvsmassa. I en del raser finns flera former av PRA, med olika genetisk bakgrund. Tidiga och sena former finns. De tidiga ger symptom hos valpar/unghundar. De sena ger symptom hos vuxna hundar. Debutåldern varierar mellan och inom raser. 

Många av de kända PRA-formerna har en autosomal recessiv nedärvning, vilket innebär att den drabbade hunden har fått sjukdomsanlaget från båda sina föräldrar. Ögonlysning kan avslöja klinisk PRA, men påvisar inte anlagsbärare eller genetiskt affekterade individer som ännu inte blivit klinisk drabbade. För de PRA-former där den genetiska bakgrunden är känd kan DNA-tester underlätta avelsarbetet  

För de PRA-former där DNA-tester ännu inte finns tillgängliga baseras avelsarbetet på ögonlysning. En autosomal recessiv arvsgång antas även för dessa PRA-former. Det finns en generell rekommendation mot avel med anlagsbärare för PRA, det vill säga djur med PRA samt deras föräldrar och eventuellt redan producerad avkomma. Special- och rasklubbar kan därutöver ha ytterligare rekommendationer, t.ex. att syskon till hund med PRA ska uteslutas från avel. 

Källa: Svenska Kennelklubben 

Upp

MRD1 – genetisk överkänslighet för vissa läkemedel 

MRD1 genen är i grunden en gen, som genom att påverka produktionen av ett visst protein, ska skydda bland annat hjärnan från skadliga ämnen. 

Hos vissa raser, speciellt vallhundar, finns en mutation på genen, som gör att proteinet inte tillverkas korrekt, utan hunden blir känslig för de negativa effekterna av vissa läkemedel. Proteinet hindrar då inte flödet via blod-hjärn-barriären, upptaget av läkemedlet i tarmen ökar och utsöndringen via njurar och lever minskar. 

Hur genparet ser ut hos den enskilda hunden går att se på en DNA-test. Om ingen av föräldrarna bär på den defekta MRD1-genen, behövs dock egentligen ingen undersökning, hunden är det man kallar hereditärt fri från anlaget. 

När en hund inte bär på anlag för mutationen betecknas genen normalt som MRD1 (+/+). Hunden är inte känslig och skulle inte överföra känslighet till avkomma. MRD1 (-/+) betyder då att hunden bär ett genpar som består av en frisk och en muterad gen. Hunden kan ha en mildare känslighet och kan statistiskt sett nedärva mutationen till hälften av sina avkommor. Om DNA-test skulle visa MRD1 (-/-) har hunden dubbel uppsättning av den felaktiga genen och kan få livshotande symtom om den behandlas med vissa läkemedel och kommer att föra gendefekten vidare till alla sina avkommor. 

Hundar som har mutationen MRD1 kan få förgiftningsymtom om man de behandlas med mediciner från gruppen makrocykliska laktoner. Biverkningarna kan vara mycket allvarliga som okoordinerade rörelser, kramper, blindhet, koma och död. Det finns ingen antidot eller annan behandling som kan stoppa skadorna. 

Makrocykliska laktoner används för behandling av inre och yttre parasiter hos hund till exemepel rävskabb, spolmask, demodex och loppor. Generellt sett tål hunden läkemedlet bättre om det ges på huden än i munnen. 

Parasitmedlet Ivomec ska inte ges till hundar med mutationen MRD1.  Att tänka på är att avföring från tex får, nötkreatur och häst kan innehålla tillräckligt mycket Ivomectin för att förgifta en hund. 

Det har också visat sig att hundar med den muterade MRD1 genen kan ha en ökad känslighet också för till exempel steroidhormoner, opioider och loperamid (Imodium) som ges mot diarré. 

En hund som är bärare av MRD1-anlaget men inte affekterad, kan leva ett helt normalt liv om än med försiktighet mot vissa ämnen. Informera veterinären! 

Upp

Neurologiska problem hos MAS

Ett fåtal MAS i Sverige och flera i övriga världen, har utvecklat speciella neuroligiska symtom i tidig ålder. Hundarna har haft en vinglig gång och inte kunnat koordinera sina rörelser. Kunskapen om problemet är ännu liten och SMASK styrelse har beslutat att koordinera sökandet efter orsaken tillsammans med den amerikanska motsvarigheten MASCUSA. 

Nya sjukdomar uppkommer då och då i alla raser. Utbredningen inom rasen behöver kartläggas och både sjukdomen och dess orsaker utredas mer, om det är en genetisk sjukdom, om miljön spelar in eller om den beror på flera faktorer. 

När det gäller avel och nya sjukdomar där man misstänker en ärftlig koppling men inte vet exakt hur den nedärvs, finns vissa generella regler att förhålla sig till. 

Sjuka hundar utesluts ur avel 

Kombinationer med föräldradjur som givit sjuka avkommor ska inte upprepas 

Stor försiktighet ska råda vid avel på syskon till sjuka individer och vänta längre än vanligt med avelsdebuten 

Undvik avel mellan nära besläktade individer då det ökar risken för att ett recessivt defekt anlag dubbleras och kan ge sjuk avkomma.  


Upp

Epilepsi

Hur många MAS i Sverige som av veterinär fått  diagnosen epilepsi är inte känt. För australien shepherd är siffran ca 2 procent, kanske är drabbade MAS av ungefär samma storleksordning. 

Ett krampanfall kan ha flera orsaker som till exempel skada, tumör, förgiftning eller ärftlighet. 

Om man inte hittar någon tydlig orsak brukar anfallen klassas som primära eller idiopatisk epilepsi. 

Idiopatisk betyder egentligen “av okänd orsak” men accepteras generellt som ärftlig. 

De ärftliga faktorerna är svåra att fastställa. Forskning så här långt lutar åt att det finns en genetisk komplexitet, dät båda föräldrarna bidrar, men ibland olika mycket. 

Epilepsi är en allvarlig och potentiellt dödlig sjukdom, som kan vara källa till oro och ekonomiska kostnader för den som tar hand om hunden. Tills orsakerna är mera utredda rekommenderas därför samma regler kring avel som för de neurologiska problemen enligt ovan. 

Upp